DNA-studier på vargar

Genetiska metoder har blivit en fast del av uppföljningen av vargbestånden. DNA-prover tas förutom från döda vargar (vargar som jagats, skjutits med polisens tillstånd eller hittats döda) och vargar som försetts med sändare också från spillnings- och urinprover som samlats in i terrängen.

På varje individ som kommer till Naturresursinstitutet (Luke) för prov mäts kroppen och skallen och tas ett vävnadsprov på vilket man fastställer dna. Naturresursinstitutet sparar vävnadsprov från alla individer som kommit för prov. Institutet har inte möjlighet till långvarig förvaring av hela kroppar. För egentliga vetenskapliga samlingar ansvarar Finlands naturvetenskapliga muséer, och i dem finns många av de vargskallar och vargpälsar som kommit till Naturresursinstitutet.

För kartläggningen av den genetiska mångfalden i Finlands vargbestånd har man utöver prover från nutida vargar också använt historiska prover från muséers samlingar. I den genetiska forskningen har man också undersökt våra vargbestånds kopplingar till de skandinaviska och ryska vargbestånden.

Ett procenttal anger sannolikheten att en individ hör till kontrollmaterialet

Vid dna-analyser anges sannolikheten att provet hör till kontrollgruppen med procenttal. Till exempel när det gäller vargar anger procenttalet 95 att vargen med 95 procents sannolikhet hör till kontrollmaterialet. Sannolikheten är aldrig 100 procent eftersom alla individer har en egen genuppsättning, så det finns aldrig en genetiskt exakt likadan individ i kontrollmaterialet. Procenttalet ger alltså inte en bild av till exempel vargens "korsningsgrad".

Ett likadant resultat får man om man jämför vilken som helst enskild rashund med en kontrollgrupp av andra individer av samma ras. Det betyder inte att en hund som med 95 procents sannolikhet hör till rasen är till 5 procent blandras. I faderskapsundersökningar på människor betyder ju inte heller ett resultat som säger att A med 98 procents sannolikhet är far till B att B:s far till 2 procent är någon annan än A.

Vargar och hundar kan särskiljas tydligt med genetiska metoder

De finska vargarna bildar en tät grupp, som tydligt avviker genetiskt från hundraser som använts som kontrollgrupper, som lajkor eller schäfrar. Korsningar har varit lätta att känna igen. Åren 1996–2010 har man hittat tre fall av korsning (Kuhmo 2010, Jockas 2005, Parkano 2010). I alla dessa fall har det mitokondriella dna:t härrört från vargen, så korsningen har först skett mellan en honvarg och en hanhund. Också i studier som gjorts annanstans har man bekräftat att korsningar vanligen uppstår mellan en honvarg och en hanhund.

I en svensk–finsk–rysk undersökning (onlinelibrary.wiley.com) som offentliggjordes under hösten 2020 konstaterades att det i de finska och skandinaviska vargbestånden inte finns några tecken på att det nyligen skett några korsningar med hundar. Man kom fram till detta resultat genom att analysera hela arvsmassan, det vill säga genomet, hos vargar och hundar samt kända korsningar mellan hund och varg.