Vargens levnadsvanor och fortplantning
Vargarna lever i permanenta par som vanligen fortplantar sig årligen. Vargflocken består oftast av en familj med ett par (s.k. alfapar) och deras ungar. Även andra flockstrukturer förekommer, men de är mer sällsynta. I Finland består en vargflock i medeltal av sju individer. Vargen rör sig under alla tider av dygnet, men i huvudsak i skymningen och på natten. Vargen är mycket uthållig och snabb.
Vargarna lever i permanenta par som vanligen fortplantar sig årligen.
Vargvalpar. Bild: Lassi Rautiainen
Revir
Storleken på en vargflocks revir beror på mängden föda och antalet vargar i området. I Finland är den genomsnittliga revirstorleken 800–1 200 kvadratkilometer, beroende på sättet att räkna. I revirområdet ska vargflocken kunna tillgodose flockens behov med anknytning till föda, skydd och fortplantning. Gränserna för revirområdet förblir ungefär desamma år efter år, om det inte sker stora förändringar i flockens struktur. Reviret försvaras också mot andra individer av samma art som inte hör till flocken.
På basis av flockens beteende kan man avgöra om individer som inte hör till flocken lever inom reviret.
Fortplantning
Vargens brunsttid infaller i februari–mars. Dräktigheten varar 60–63 dygn och valparna föds i mitten av maj. När tidpunkten för födseln närmar sig väljer vargparet ut en plats där honan kan föda – i allmänhet en anspråkslös, skyddad plats till exempel under en gran. Efter cirka en till tre veckor flyttas valparna till en bättre lya, ofta i närheten av vatten. Denna lya kan vara bättre konstruerad, till och med en rejäl håla utgrävd i sandmark. Vargar föder sällan på samma plats, men kan använda de bättre lyorna flera år.
Vargen får oftast tre till sex ungar per kull, men det händer att kullen består av fler än tio ungar. Ungarna övervakas alltid av en vuxen varg i flocken, en barnvakt, som kan vara en av föregående års ungar. Dödligheten är hög bland vargungar, ofta dör upp till hälften av ungarna av parasiter, sjukdomar och matbrist. Vargens föda varierar mycket, särskilt på försommaren. Bytet kan bestå av älg men också av smådjur som harar, gnagare och fåglar. Ungarna behöver föda dagligen.
I slutet av sommaren blir flocken betydligt rörligare och lyan är inte längre dess fixpunkt. Mot hösten, när ungarna växer, blir jakten lättare och bytet består mer av stora djur, till exempel älgkalvar. Hela flocken deltar i anskaffningen av föda och ungarna lär sig jaga.
Vargens föda och jakt
Vargen är en köttätare. Tillgången på bytesdjur påverkar i hög grad vargens kost. Till födan hör sorkar, lämlar, harar, fåglar, hjortar, renar och älgar. Vargen jagar i huvudsak klövdjur, i barrträdsregionen vanligen älg, men på menyn finns också as och små däggdjur.
Förekomst
De största vargstammarna finns nära östgränsen, men vargarna har ökat i antal i västra Finland. Kringvandrande och också bosatta vargar kan förekomma i hela landet. Storleken på vargflockens revir beror på mängden föda och vargar i området. I Finland är den genomsnittliga årliga revirstorleken 700-9...