Lodjurets spår

Lodjurets gångspår

Lodjurets spår är typiska runda kattdjursspår. Lon har fyra tår som syns i spårstämpeln. Lons tådynor ser små och runda ut, ibland som långsmala fingertoppar. Lodjurets spår är inte symmetriskt formade då framtassens andra tå sticker längre ut än de andra tårna. Lon har sina vassa klor indragna när den rör sig, förutom i vissa undantagssituationer.

I snö är lons tassavtryck lite otydligt i ytterkanterna på grund av trampdynornas täta behåring. Därför ser lons tassavtryck i snö stort ut, 7–12 cm långt mätt enligt de yttre kanterna. Mätt enligt tådynorna är längden på lodjurets tassavtryck däremot 7–9 cm. För att fastställa åldersklass fungerar ett spårs bredd bättre än längden och bredden är också en central förtydligande uppgift som rovdjurskontaktpersonerna för in om spårobservationer i det elektroniska Tassu-systemet.

Lon har som andra kattdjur mycket rörliga tår. Om lon sträcker på tårna ordentligt blir spåret bredare än vanligt. Därför kan det vara missvisande att bedöma ett lodjurs storlek utifrån spåren och det är viktigt att beakta hur gamla spåren är samt hur djuret rört sig och på vilket underlag före man drar några slutsatser.

I djup eller på hård snö använder lon klorna för att få bättre grepp. Då syns kloavtrycken undantagsvist på spåren och tårna spretar. På spåret syns ändå trampdynornas asymmetri.

De vanligaste lospåren är gångspår. Lodjuret travar också vanligen. Ibland ser spåret ut som om lon släpat fötterna då det från spårstämpeln blir ett streck i skaren. När lon travar syns två likriktade fåror i snön och lon trampar med fram- och baktassen i samma spår. På fast underlag syns lons trampdynor tydligt åtskilda. Steglängden i lons gångspår är 80–110 cm, vilket är betydligt kortare än hos vargen. Vid trav är lons steglängd vanligen 130–150 cm, men beroende på djurets storlek och hastighet kan det ibland vara längre än en och en halv meter.

I mjuk snö trampar lodjuret med fram- och baktassen i samma spår. Då kan man ta lodjurets spår för vargspår, särskilt om det snöat på dem. Då kan mätning av steglängden och en längre spårning ge en fingervisning om vilket djur som varit framme. I mjuk snö syns inte alltid trampdynornas mönster och då behöver man följa spåren tills man hittar en tydlig spårstämpel.

Lodjuret rör sig rätlinjigt, men inte riktigt så målmedvetet som en varg. Om lon inte specifikt är på väg från ett ställe till ett annat kan spårlöpan snirkla lite. Lodjuret snusar sällan på träd och buskar. Sådant beteende tyder närmast på en hund. Lodjuret har ett stort revir och använder ofta samma rutter. I snö utnyttjar lon ofta stigar upptrampade av harar och andra djur.

Andra spår efter lodjur

Lon dödar stora bytesdjur, som vitsvanshjort eller ren, genom att bita dem i halsen. Lon brukar inte riva i bytets hals utan på halsen syns vassa tandmärken och levrat blod. Lon äter sällan as. Ett lodjur som rör sig utan ungar äter vanligen bara lite av bakdelen på ett stort bytesdjur.

Avföring

Som tamkatten täcker lon över sin urin och avföring med jord eller snö. Lodjurets färska avföring är svart och luktar illa.

Bytet

Lon dödar stora bytesdjur, till exempel vitsvanshjortar, genom att bita dem i halsen och på det sättet kväva dem. Efter en lodjursattack är de sylvassa tandmärkena på offrets hals eventuellt omgivna av levrat blod.