Lodjurets kännetecken

Lodjuret är vårt enda vilda kattdjur

• Kroppslängd: 70-140 cm, svans 15-25 cm
• Vikt vanligen 8-25 kg, hanen större än honan

På sommaren är lodjurets päls rödgrå och på vintern gråvit. Pälsen har bruna eller svarta fläckar och strimmor, men det förekommer även individer som nästan inte har några fläckar alls. Pälsen på magen är ljus. På öronspetsarna sitter svarta tofsar. Bakom öronen finns ljusa fläckar som syns bra i svagt ljus. Lodjurets ögon är stora i förhållande till huvudet. De är gula och har runda pupiller.
Lodjurets kroppsbyggnad är smal och avlång. Ryggen är rätt lång, benen är i proportion till resten av kroppen längre än hos tamkatten och dessutom är bakbenen längre än frambenen. Som andra kattdjur kan den dra in klorna. Den använder klorna när den jagar eller klättrar i träd och för att hålla balansen på hala ytor. I spårstämplarna syns klorna vanligen inte, utom ibland i gångspår på hård skare eller i en backe då lodjuret spretar med tårna för att få bättre grepp om underlaget. Lodjurets korta svans har svart spets.

Anatomi

Till lodjurets viktigaste sinnen hör den mycket skarpa synen och hörseln. Även om lodjurets luktsinne är bra är det inte lika viktigt som synen och hörseln när lodjuret jagar.

Evolutionen har gjort lodjuret till en utmärkt jägare. Lodjuret är den mest utpräglade köttätaren bland våra stora rovdjur och jämfört med de andra stora rovdjursarterna har dess skalle den mest specialiserade konstruktionen.

Hörntänderna är speciellt långa, vassa och platta som knivar. Rovtänderna är kraftiga och välutvecklade och lämpar sig väl för skärande. Kindtänderna, vars uppgift vanligen är att finfördela och mala grövre föda, är obefintliga. Tändernas och skallens struktur visar att lodjuret till skillnad från vargen inte har tillräckligt stor bitkraft för att till exempel krossa ben eller på annat sätt använda grövre föda.
Käkarna är rätt korta och kraftiga och den breda utskjutande kindbågen ger ett bra fäste för de stora käkmusklerna. På lons skalle finns inte benkammar, men den höga formen erbjuder en stor fästyta för de stora nackmusklerna. Nackmusklerna ger tillsammans med käkmusklerna den bit- och hållkraft som behövs vid jakten och dämpar dessutom de stötar jakten orsakar på skallen och förmedlar dem till hela kroppen.