Björnens spår

Björnens tassavtryck

Björnen har de största fotspåren bland vårt lands vilda djur. Spåret efter björnens baktassar påminner lite om en människas fotspår. Avtrycket efter björnens tass är lite bredare och trekantigare än människans fotspår. Björnen är en hälgångare, så hälens avtryck syns vanligen i spåret. På hårt underlag lämnar framtassarnas hälar inte alltid ett avtryck. Då ser framtassens spår kort och brett ut. I björnens spår syns avtryck efter fem tår och klor.

Spåret efter björnens framtass är 12-15 cm långt utan klorna. Om framtassens spår är bredare än 13 cm är det alltid frågan om en hanbjörn. Spåret efter framtassen på en hona, en ung hane eller unge är under 13 cm brett. Spåret efter björnens baktass är 18-25 cm långt utan klorna.

Vanligtvis tar sig björnen fram genom att gå. Då träffar baktassen framför framtassens avtryck så att björnens spår påminner om spåren efter en människa som går barfota. Gångstegets längd är 90-140 cm. Björnen går ofta med framtassarna lite inåtvända och baktassarna rakt framåt.

Björnens stegbredd varierar kraftigt. På hårt underlag är bredden oftast liten. I mjuk och lös snö går björnen med fötterna betydligt mer isär och trampar i samma spår med fram- och bakfötterna. Om skaren blir bärande byter björnen till vanlig gång.

När björnen jagar eller flyr galopperar den. Då lämnar den ett typiskt galoppspår, där den ena fram- och baktassen träffar i samma spår. Ofta startar den genom att hoppa, så att det i snön eller på marken blir ett parigt hoppspår. Då varierar stegmellanrummet enligt björnens storlek och underlagets hårdhet och kan vara 150-250 cm. Björnen är ett tungt djur och orkar inte ta sig fram hoppande någon längre stund, utan byter till galopp så fort det går.

---

Andra spår efter björn

Sommartid är det inte lätt att hitta spår efter björnen, även om den skulle leva på ett visst område. Sandvägar och dikesbottnar är bra ställen att söka efter björnspår. På blåbärsmoar eller liknande ställen lämnar björnen däremot sällan tydliga spår. Ibland kan man hitta spår efter björnens ätande på en blåbärs- eller lingonmo. Som allätare äter björnen både växter och insekter.

En söndrad myrstack

En björn kan lämna efter sig en söndrad myrstack eller stubbe. Också andra djur söndrar myrstackar så en söndrig myrstack betyder inte alltid att en björn hälsat på. Björnen är ett stort och kraftigt djur och söndrar därför ofta myrstacken mer än andra djur.

 

 

 

En sönderriven stubbe

Björnen är stark och när den söndrar en stubbe flyger bitarna ofta lång väg. Det kan också finnas kraftiga bitmärken på stubben.

 

 

 

 

Spår på trädstammar

Björnen söker under barken på fallna träd efter larver och annan insektföda. I jakten på larver kan björnen skala barken av lågor på stora områden. Björnarna märker ut sitt revir genom att gnugga sin doft på små tallar eller granar. De skrapar också tallstammar på flera meters höjd. Då syns spåren efter framtassarnas klor tydligt på trädstammen på människans huvudhöjd eller högre.

Björnens ide

Björnens ide är svårt att hitta. Bara en liten kulle eller endast ett andningshål syns i snön. På bilden här intill har björnen lämnat sitt ide. Björnen vaknar vanligen lite i taget och ligger en tid i ett korgide som den byggt nära vinteridet.

Björnens avföring

Utseendet på björnens avföring varierar väldigt mycket beroende på vad den ätit. Björnens avföringshög är av samma storlek som hos en älg eller ko. På hösten ser man bär och blad i björnens avföring. På sommaren äter björnen mest vegetarisk kost och då påminner dess avföringshög mycket om ko- eller älgspillning. Men björnens avföring är svart inuti, till skillnad från älgens som är helt igenom brun- eller grönaktig. Om björnen ätit endast kött är avföringen lös och svart. Avföringen hos en björn som ätit as innehåller hår och benbitar och färgen är mer brunaktig än svart.

Bytet

Björnen dödar sina stora bytesdjur, såsom älgar, genom att med tassen slå djuret i ryggen, sidan eller nacken. Om älgen inte dör av slagen biter björnen den i halsen eller nacken så att den dör. Björnen försöker vanligtvis äta upp älgen den fällt helt och hållet. Den håller sig nära kadavret och kan också vakta det. Ibland täcker björnen kadavret så att korpar och andra asätare inte ska komma åt det. Björnen kan ibland flå sitt byte förvånansvärt skickligt. Då kan skinnet ligga snyggt hoprullat bredvid kroppen. Nära björnens kadaver finns ofta avföringshögar och legor. Björnen biter inte hål i stora ben som vargen gör.