Björnens levnadsvanor och fortplantning

Den viga starka björnen

Björnen kan använda sina framben effektivt vid jakt och när den rör sig. Den är mycket vig och stark. Den klättrar och simmar också bra. Björnarna rör sig i huvudsak om natten och i skymningen.

Björnen undviker människan så långt den kan. Oftast ser människor inte björnen även om den skulle vara på samma bärmo, eftersom den nästan utan undantag drar sig undan när den märker en människa. Känsliga sinnen, förmågan att röra sig ljudlöst och gömma sig och den långa vintersömnen gör att björnen sällan ses av människor.

Björnen har inga naturliga fiender. Dess livslängd i naturen är ofta under 20 år.

Fortplantning

Björnar blir vanligen könsmogna vid 3-5 års ålder. Björnhonan föder en till fyra ungar med 2-4 års mellanrum. Han- och honbjörnarna lever på sina egna revir och möts just inte annat än vid brunsttiden. Brunsttiden är i maj-juni och då kan hanbjörnarna slåss våldsamt om honorna.

Björnen har fördröjd fosterutveckling. Det betyder att även om björnen parar sig i juni-juli fäster sig den befruktade äggcellen vid livmoderväggen först i slutet av hösten så att björnfostret börjar utvecklas då. Dräktighetstiden varar 194-278 dygn.

Ungarna föds i idet i januari-februari. Oftast är ungarna en eller två, ibland tre, men också kullar på fyra ungar har observerats. Björnungen får under vårvintern sin näring ur honans feta mjölk. Ungarna följer vanligen honan till nästa års maj-juni, men ibland har honan med sig ungar från både samma och föregående år.

Björnens vintersömn

Vintersömnen är björnens sätt att klara sig genom vintern med så liten energiförbrukning som möjligt. I Finland sover björnarna vintersömn, men längre söderut kan björnarna vara aktiva året runt. Vintersömnen varar från oktober till april. Den är inte så djup som igelkottens och fladdermusens vinterdvala: en björn som sover vintersömn vänder sig då och då och reagerar på omgivningen. Honan föder också sina ungar under vintersömnen. Men vintersömnen är ändå en tid då björnen lever på sparlåga.

Björnen gör inte alltid ett vinteride åt sig utan kan också bara lägga sig under en tät gran. Men för det mesta gräver björnen ett ide i en myrstack, under en gran eller i någon form av jordbank. Ibland sover björnar sin vintersömn i en bergshåla eller gräver ut ett ide under en stor sten.

Björnen bygger på sin massa under hösten

Eftersom björnen inte äter eller dricker under vintersömnen samlar den under hösten fett i kroppen till bränsle. Därför äter den mest kolhydratrik föda på senhösten, bl.a. bär. Björnen har då en enorm aptit, men lite före den går i ide slutar den äta och tömmer tarmen fullständigt. Fett innehåller mycket energi, men fungerar också som ett slags vattenförråd. När fettet förbränns bildas i björnens celler för varje gram fett mer än ett gram vatten. Björnen sover sin vintersömn i ett ide som kan vara bara en enkel grop bredvid en myrstack.

Björnen är en mästare på att reglera sina livsprocesser

Under vintersömnen sjunker björnens kroppstemperatur som lägst till ca 33 grader - alltså mycket mindre än hos djur som går i vinterdvala, vars kroppstemperatur kan sjunka till nästan noll grader. Men forskare har upptäckt att kroppstemperaturen hos en dräktig hona också under vintersömnen hålls vid 37 grader ända tills ungarna föds mitt i vintern. Först efter det går honan ner på sparlåga. Pulsen sjunker till under 10 slag per minut, när den normalt är cirka 40 slag i minuten. Fettreserverna hos en björn som förberett sig väl för vintern räcker i upp till 6 månader, men då förbränns också flera tiotals kilo fett. En hona som dias blir också av med proteiner i mjölken.

Enligt undersökningar nedbryts också proteiner i muskler och bindväv under vintersömnen. Det giftiga urinämne, urea, som då bildas ansamlas ändå inte i kroppen, utan det transporteras via blodet till tarmen, där mikrober bryter ner det till aminosyror, som fungerar som byggstenar för nya proteiner. Man vet inte varifrån mikroberna som bor i en tom tarm får energin till den syntesen. Men på det här sättet försvinner inte björnens muskelmassa och muskelstyrka under den långa viloperioden.

Björnens skelett blir inte skört under vilan. Orsakerna vet man inte exakt, men fenomenet intresserar forskare, eftersom björnens förmåga att upprätthålla skelettkonditionen kan ge viktig information när det gäller osteoporos hos människan. Genom blodanalyser har man upptäckt att nedbrytningen och förnyelsen av benens bindväv är i balans hos sovande björnar. Benets mineraldel minskar inte heller nämnvärt. En liten minskning i muskelmassa och skelett stör inte björnen, eftersom den vaknar på våren betydligt slankare, vilket gör det lättare att röra sig.